Yukiko Duke väljer de bästa vårböckerna

Avfärd(er) av Julian Barnes

Förlag: Bakhåll
Översättning: Andreas Vesterlund
203 sidor

Å, så vemodigt det är att läsa den här boken! Den 80-årige Julian Barnes, den store eleganten i samtida brittisk litteratur, har meddelat att det här blir hans sista bok. Under pandemin diagnostiserades han med leukemi, men har framgångsrikt lyckats hålla sjuk­domen stången med medicin. Trots detta har han bestämt sig för att sluta skriva; han vill inte gå in i evigheten med en halvskriven bok på arbetsbordet. Han skriver om livet som sjuk, om minnen och om studiekamraterna Stephen och Jeans märkliga kärleksaffär, återupp­tagen efter 40 år. Som vanligt är han en lite lurig berättare: reella minnen och fiktion flätas ihop, enkla tankar vidgar sig plötsligt till stora existentiella funderingar. 

Det gäller att hänga med i svängarna, men gör man bara det är de elegant formulerade texterna ljuvlig läsning: de är kloka, torrt humoristiska och helt fria från sentimentalitet och självömkan.

Judiths syster av Lise Tremblay

Förlag: Rámus
Översättning: Elin Svahn
191 sidor 

I stämningsfulla kortromaner skildrar den franskkanadensiska författaren Lise Tremblay små samhällen i Kanada, men hon skriver om det lokala så att det blir universellt. De landsortsstäder och byar hon skriver om skulle lika gärna kunna vara belägna någonstans i Sverige.  

Den här gången skriver hon om staden Chicoutimi, där hon själv växte upp. Det är 1960-tal i den lilla staden; familje­relationer och klasstillhörighet bygger osynliga broar och murar mellan människor. Det är den sista sommaren innan berättaren, en ung flicka, ska börja i högstadiet. Hon tillbringar en stor del av sommaren med bästisen Judith. De två tjejerna förälskar sig i killar, skvallrar och lyssnar uppmärksamt på Judiths storasysters berättelser om livet i Montréal. Men hur tar man sig egentligen bort från Chicoutimi?

Norfolk falls av Carina Rydberg

Förlag: Bonniers
355 sidor

Carina Rydberg är lite av en litterär kameleont; man kan aldrig vara riktigt säker på hur hennes nästa roman kommer att te sig. Det tyder på två saker: en stor stilistisk förmåga, men också en ovilja att slå sig till ro. Ett tema som dock går igen i de flesta av hennes verk är förtryckar- och utstötningsmekanismer: hur en människas klass, kön eller ras kan göra henne chanslös i olika situationer. Så även i den här psykologiska rysaren, vars atmosfär för tanken till gotiska romaner som Charlotte Brontës Jane Eyre och Henry James När skruven dras åt.

I början av 1900-talet får den fattiga Irene Bear plats som sällskapsdam till en rik, äldre dam på ett gods på engelska landsbygden. Hon flyr från traumatiska minnen, men det dröjer inte länge förrän hon inser att hon hamnat ur askan i elden. På godset tycks alla, herrskap som tjänstefolk, spela maktspel och utsätta varandra för sadistiska spratt. Är det verkligen så eller inbillar hon sig bara? 

Kvarlåtenskap under levnaden av Robert Musil

Förlag: Lind & Co
Översättning: Peter Handberg
218 sidor

Det finns författare man tryggt kan gå till när man känner att man känslomässigt börjar slira runt i tillvaron. När jag känner mig som mest uppgiven över allt – tillståndet i världen, klimatförändringarna och välfärdssamhällets sammanbrott – då läser jag två österrikiska författare: Thomas Bernhard och Robert Musil. Det är två språkliga eleganter som skriver bitskt kritiskt – och mycket underhållande –om det moderna samhället och individerna som befolkar det. Robert Musil, den tidigare och mer filosofiske av de två, samlade några av sina bästa texter i den här boken, texter han ville bli ihågkommen för efter sin död. De är briljanta: på några få sidor får Musil mer sagt om mänskliga strävanden och tillkortakommanden än många romanförfattare. Han skriver runt sitt tema, belyser det ur olika vinklar för att sedan slå på en strålkastare på det ovan­ifrån. Hans ironiska analyser träffar mitt i prick även idag, mer än 80 år efter hans död.

Krabbskeppet av Takiji Kobayashi

Förlag: Federativs förlag
Översättning: Björn Wada
132 sidor

Den här romanen, som handlar om det hårda livet ombord på ett fångstfartyg, räknas som den japanska arbetarlitteraturens främsta verk. Den publicerades redan 1929, men känns märkligt tidlös. Vad är det som gör den så drabbande? Jo, beskrivningen av de fattiga arbetarnas eländiga arbetsförhållanden, men också den kraftfulla, levande prosan. 

Takiji Kobayashis text pendlar mellan det rått brutala och det poetiskt beskrivande. Det är sent 1920-tal, Japan är på väg mot fascism. På fångstfartyget arbetar de fattigaste av fattiga: bönder som tvingats lämna sina jordar, arbetslösa rallare och gruvarbetare. De har inget annat val än att mönstra på det slitna, stinkande fartyget och låta sig utnyttjas av en skrupellös ledning. Men en dag får de nog. Den här boken gjorde i ett slag arbetarförfattaren Takiji Kobayashi känd för allmänheten, men även för kempeitai, åsiktspolisen. I februari 1933 misshandlades han till döds i en poliscell, 29 år gammal.

De levande av Iida Turpeinen

Förlag: Bonniers
Översättning: Janina Orlov
300 sidor

Stellers sjöko var ett socialt, vattenlevande och växtätande däggdjur, runt nio meter långt och tio ton tungt. Den var, märkligt nog, nära släkt med elefanterna och tros ha haft såväl intelligens som empatisk förmåga. När den danske upptäcktsresande Vitus Berings expedition strandar på en klippig ö utanför Kamtjatka 1741, upptäcker expeditions­läkaren Georg Wilhelm Steller det stora djuret. Sedan tar det bara 27 år innan en obegränsad och hänsynslös jakt har utrotat det. 

I denna tänkvärda debutroman skriver finska Iida Turpeinen fängslande om tre historiska gestalter som har fascinerats av sjökon. Men det är hela tiden det fantastiska däggdjuret som står i centrum: berättelsen om dess öde säger mycket om människans komplicerade relation till naturen. Turpeinens bok ger läsaren många stora och svåra existentiella frågor att brottas med. Inte minst vad som ger oss rätt att betrakta oss som högre stående varelser med rätt att skövla naturen.

Tågdrömmar av Denis Johnson

Förlag: Faethon
Översättning: Enrique de Gregorio
95 sidor

Den amerikanske poeten, romanförfattaren, dramatikern och essäisten Denis Johnson (1949–2017) hatade intervjuer och sociala medier. Det har dessvärre gjort att han har hamnat i skuggan av mindre begåvade, men mer pr-medvetna generationskamrater. Därför är det extra glädjande att en av hans bästa romaner (en film­version hade premiär i vintras) nu finns på svenska. Romanen handlar om den kringresande, av livet hårt prövade, järnvägsarbetaren Robert Grainier. Han är en typisk Johnsongestalt, en person i historiens marginal. Grainer är med och bygger upp det moderna USA, men får inte del av dess välstånd. Det är 1920-tal, järnvägsnätet byggs ut i rasande fart över hela USA. Robert Grainer avverkar skog, lägger räls och bygger broar. Ett ordinärt liv, kan tyckas. Men Johnson visar att det inte finns några ordinära liv: han skildrar Grainiers tragiska livsöde och inre liv på en skimrande prosa, känsligt överförd till svenska av Enrique de Gregorio.

Insanatorium av Hannele Mikaela Taivassalo

Förlag: Förlaget
169 sidor

I hela sitt författarskap har Hannele Mikaela Taivassalo utforskat språkets och berättandets möjligheter. I den här drömska romanen låter hon läsaren möta Ali, en kvinna som lider av svår depression och har sökt sig till sanatoriet, ”hotellet mellan dröm och verklighet”. Ali vill bara dö, försvinna, utplånas när hon kommer till Insanatorium, som den anställde Toso kallar institutionen. Sanatoriet är en på samma gång skrämmande och trygg plats, där man måste konfrontera sitt mörker. Men där får man också hjälp att komma vidare av de inkännande vårdarna, den praktiska Hertha och den mer uppmärksamme och känslige Toso. Ali möter medpatienter, alla med själen mer eller mindre i trasor, och börjar långsamt sin uppstigning mot ljuset. Det här är en hoppfull, poetisk bok om att återfinna sig själv och ta sig ur depressionens helvete.

Allt jag fruktar har redan hänt av Wencke Mühleisen

Förlag: Ersatz
Översättning: Georg Bengtsson
178 sidor

Mitt under pandemin blir en 69-årig författare lämnad av sin man. Hon är bortvald, ratad; han vill till någon annan. Det plötsliga uppbrottet blir en chock för författaren; hon känner omväxlande sorg, förtvivlan och raseri. Äktenskapet har varit den stora tryggheten i hennes liv. Hon har alltid sett sig som ena hälften av en närmast organisk duo, men vem är hon nu – som singel? Ganska snart inser hon att hon inte har lust att vara ensam resten av livet. Men hur träffar man någon sent i livet? De tröstande vännerna vet råd: Tinder är svaret! Men hur Tinder-dejtar man när man knappt vet hur sociala medier fungerar? Författaren bestämmer sig för att i alla fall prova, vilket leder till en mängd tragikomiska möten och nya insikter om det egna jaget. Norska Wencke Mühleisen skriver ömsint och varmt om sin tilltufsade huvud­person och hennes försök att återfå fotfästet i tillvaron.

Den ropande flickan av Ulrika Kärnborg

Förlag: Romanus & Selling
315 sidor

Det här är en mörk, suggestiv roman som inte lämnar läsaren i första taget. Kärnborg formulerar viktiga frågor om trauman, sanning, lögn och allas vårt behov av försoning för att kunna gå vidare. Hon tar med läsaren till det fiktiva samhället Svartön, beläget någonstans mellan Järna och Gnesta. Där har människor med alternativ livssyn skapat ett väl fungerande samhälle. Men idyllen skakar i sina grundvalar när den unga Mirjam anklagar sin pappa för incest. Polis och sociala myndigheter kopplas in, Mirjam får flytta till bästa vännen Rebecka. Under polisförhören börjar Mirjam komma med allt märkligare anklagelser mot sin far. Talar hon sanning eller är hon mytoman? Rebecka, som alltid lojalt har ställt upp på Mirjam, börjar ifrågasätta hennes trovärdighet. Många år senare grubblar hon fortfarande över vem Mirjam var och vad hon egentligen hade varit med om.