Det vankas gratis boende i österrikisk alpby. Klart Marcus Berggren och hans familj ska hälsa på sina avlägsna släktingar, skriver han i sin novell. Bland schnitzlar stora som skateboards gör han en fasansfull upptäckt.

Hela släkten reagerade likadant när det damp ner en inbjudan till morbror Sunes stundande bröllop:

”Vilken nyrymd psykakutskund ska gifta sig med honom? Det här måste vi se!”

Det var inte så att Sune på något vis var en dålig människa. Han var bara det som förr i tiden kallades för ”eljest”, vilket på rikssvenska betyder ”tappad på huvudet många gånger som barn”.

Sune bodde i ett ensamt garage som såg ut att ha blivit lämnat av sitt hus. Det låg inte nära någonting annat än trångbodda myrstackar och drivor med vittrad skogsporr som alla trodde var Sunes. Han hade jobbat på lagret på Willys i alla år, kände ingen och gjorde inget.

Dök upp när någon fyllde jämnt iförd varselkläder och åt upp rosen på marsipantårtan.

Nu skulle han ha bröllopsfest på boxningsklubben för den fick man låna gratis om man städade efter sig.

Vår familj kom dit tidigt på dagen med förevändningen att ”hjälpa till” men vi ville så klart bara se: 1. Om bruden fanns på riktigt 2. Och i så fall hur någon som självmant ville dela liv med Sune såg ut.

Bruden var inte på plats än men Sune stövlade runt där i sina arbetsbyxor med för många fickor och flärpar. Han hade redan bytt om till festen.