Hur en omdebatterad kulturkanon ska användas är oklart, skriver Johan Norberg, och funderar över vad som är genuint svensk musik – och vad som inte är det.

En svensk kulturkanon är under tillverkning och ska presenteras den 31 augusti. Regeringens direktiv från 2023 lyder i sammanfattning:

”En kommitté ska ansvara för att ta fram en svensk kulturkanon. Syftet är att göra svensk kultur tillgänglig för fler. En svensk kulturkanon ska vara ett levande och användbart verktyg för bildning, gemenskap och inkludering.”

Resten av dokumentet är en formidabel uppvisning i ”gå som katten kring het gröt.” Här saknas ordet ”invandrare”, trots att det är uppenbart att man vänder sig till utrikesfödda – man talar i stället om ”inkludering” vilket indikerar en viss riktning för kommitténs omsorger, så att säga. VAD kulturkanon ska användas till, och HUR, är höljt i det dunkel som brukar omge sådana här projekt – kulturpolitik med uppfostrande ambitioner.

Kultur i allmänhet låter sig inte konstrueras efter manual, inte ens en kulturkanon. Jag blir ändå nyfiken på hur en sådan lista med bara musik skulle kunna se ut, men snubblar direkt i entrén på vad som i så fall är typiskt svenskt. Än mer intressant är kanske vad som faktiskt inte är det. ABBA är en ursvensk brygd av pop, dansbandssaxofoner, Calle Jularbo och svensk visa, medan Roxette hade kunnat uppstå var som helst i västvärlden. Helsvenska är även Olle Adolphsons visor, vars enda tydliga inspirationskälla är Evert Taube, till skillnad från Cornelis Vreeswijks, som kommer ur en annan vis- och bluestradition: Josh White och Georges Brassens.

Progg som musikgenre finns faktiskt bara i Sverige. När den uppstod i början av 1970-talet var den alltid mer eller mindre sammankopplad med politik och ideologier och hade inte mycket gemensamt med progressiv rock i England med band som Yes och Genesis där det progressiva handlade om musiken. Endast Sverige kan också ståta med det dubiösa uttrycket Happy Jazz, och det var sångaren och klarinettisten Gunnar Siljabloo Nilsson som mer eller mindre medvetet myntade begreppet i och med skivan More Happy Jazz från 1974.

Dansband som Vikingarna, Streaplers och Sten & Stanley är kanske det svenskaste vi har när det kommer till musikgenrer, och framförallt Sven-Ingvars; när andra svensktopps-ettor var översättningar av amerikanska hits, skapades Sven-Ingvars låtar av svenska låtskrivare. Till sist och framförallt: Till Österland vill jag fara, Jag vet en dejlig rosa och Vem kan segla för utan vind. Många tänker nog att det är vanliga visor, som vilka som helst, men den sortens melodislingor finns faktiskt blott i Norden.

Alla artister och kompositörer på min lista över en svensk musikkanon har spår av den sortens vemod i all sin musik som ett undermedvetet gemensamt tonalt centrum. Andra länder har exempelvis Hava Nagila eller Kalinka, och i de kulturerna ses även dessa som ”vanliga enkla låtar” men innehåller spår av något slags gäckande folksjäls-DNA. Nu alltså. Om några år är allt annorlunda och vi har förmodligen – och förhoppningsvis – en helt annan ton som upplevs som typiskt svensk.

En svensk musikkanon

1. Dansband. Finns märkligt nog bara i Sverige, och ibland i Norge när de svenska dansbanden åker dit på turné.

2. Progg. En ursvensk genre medband som Hoola Bandoola band, Norrbottens järn och Nationalteatern. Inga andra länder i väst har haft något liknande med så uttalat politisk framtoning.   

3. Calle Jularbo. Livet i Finnskogarna, Drömmen om Elin och Avestaforsens brus. Dragspelsmusik finns i många länder, men inte som i Sverige med den dominerande tretakten: polska, hambo och vals. Dragspel är för oss mer än musik, det symboliserar också ett sätt att umgås, dansa och supa som under många år var den svenska landsbygdens starkaste kulturella uttryck.

4. Utskärgård (Bobbie Ericsson). Obligatorisk låt i alla sommarprogram när ”prataren” inte orkat välja musik. Det är svårt att sätta fingret på vad det är i arrangemanget som gör detta till tidernas svenskaste låt, i synnerhet som tonsättning av sommaren.

5. Olle Adolphson. Viskonstens stramaste förvaltare och nyskapare. Olle höll sig långt ifrån blues, och pop och med stor noggrannhet i musik och text värkte han mödosamt fram visor som är oumbärliga för den som vill förstå svenskarnas känsloliv.

6. Hugo Alfvén. (1872–1960) Svensk rapsodi nr 1 för stor orkester, Midsommarvaka. Ett av de mest kända musikstycken som finns av en svensk tonsättare. Andra är kanske mer intressanta, nyskapande och skickligare men ingen har lika uttrycksfullt orkestrerat det svenska, bitterljuva svårmodet.

7. Evert Taube. Änglamark. Calle Schewens vals. Alla Everts melodier bär i varje ton på ett slags svenskt sinnelag. Hans sätt att skriva finns i grunden för mycket av text- och melodiskapande i Sverige.  

8. ABBA. Medan all västerländsk pop och rock kommer ur den afroamerikanska musikmyllan skrev Benny Andersson och Björn Ulvaeus låtar utan det minsta spår av blues. Benny har sagt att hans toner också är blå, men på ett svenskt sätt, och det har han gett ännu tydligare exempel på i BAO (Benny Anderssons orkester) med nyskapade klassiker som Monas födelsedagsvals och Tröstevisa.

En mix av Evert Taubes melodisinne, Cornelis Vreeswijks frasering och jojkens själfullhet

9. Jojk. Järnvägstjänstemannen Karl Tirén är en av Sveriges viktigaste musikpersoner. Han samlade in samisk jojk under åren 1909–1916 med notpapper och fonograf. Samen Kristoffer Sjulsson (1828–1908) beskrev jojk: ”I jojken uttrycker sångaren medels melodin sin uppfattning av en persons eller föremåls egenskaper även som sina egna känslor för den, man sjöng om, eller de minnen som rörde sig i sinnet vid hågkomsten av en person eller ett föremål.” Man sjunger alltså inte om en person, man sjunger en person. Det borde vara obligatoriskt i skolans musikundervisning att känna till sitt eget lands folkliga kultur, den som staten en gång försökte stoppa. Inspelningar finns i Svenskt visarkivs samlingar, www.musikverket.se.

(Att jojk skulle finnas med i en svensk kulturkanon känns kanske självklart, och representanter för olika nationella minoriteter försökte framhålla detta i en träff med Lars Trägårdh som är regeringens utredare av en svensk kulturkanon. Det skar sig direkt. I en intervju i DN 21/10 2024 sa Trägårdh om mötet: ”Jag sa väl nånting dumt till dem, i stil med att jag är mer intresserad av intelligenta individer än representanter för olika intressen. Och jag sade att jag är inte är intresserad av en kanon som ger full representativitet till alla olika grupper… alla kan göra sin röst hörd, från samer till frimärkssamlare.”)

10. Nordan. Lena Willemark och Ale Möller. Ett mästerligt album från 1994 som sammanfattar, och förklarar en stor del av den svenska musikhistorien, från medeltiden och framåt.

11. Himlen runt hörnet. Lisa Nilsson. Den amerikanska soultraditionen förvaltades väl av Lisas röst och Mauro Scoccos låtar som skapade en modern klassiker där varje sång, i ett annat arrangemang, lika gärna hade kunnat vara en gammal gånglåt, eller en folkvisa. 

12. Laleh.  Med en mix av Evert Taubes melodisinne, Cornelis Vreeswijks frasering och jojkens själfullhet har Laleh Pourkarim, från Iran, skapat något som bara hade kunnat bli till i Sverige. Hennes tänjande av textens rytmik, utan att alltid rimma har utvecklat det ”svenska” framåt, och vidare.

13. Monica Zetterlund. När Bill Evans fick höra Monica sjunga hans låt Waltz For Debbie, (på svenska Monicas vals) förstod han inte ett enda ord men skrev ändå ett tre sidor långt brev till skivproducenten Göte Wilhelmsson, som avslutades: ”Hälsa Monica att jag älskar henne. Om jag får resa och hotell betalt kommer jag till Sverige med min trio och spelar in en skiva med henne.” Jazzmusik med en röstklang som är omisskännligt svensk.

14. Jan Johansson, Jazz på svenska. Med sina melodier i moll lämpar sig svensk folkmusik väl som avstamp för jazzimprovisationer. Det mest lyckade och kongeniala av alla försök till genreöverskridande möten mellan jazz och folkmusik.

15. Öppna landskap. Inspirerad av Hör hur västanvinden susar av Lars August Lundh och Knut Håkansson skapade Ulf Lundell en låt som många vill se som ny nationalsång. Mitt i sitt låtskrivarflöde av rock-stänkare landade Lundell i en vänlig sång som uttrycker majstång, hemlängtan, sill och nubbe på en och samma gång.

16. Alice Tegnér. Mellan åren 1892-1934 skrev och publicerade Alice Tegnér ett antal barnvisor: ”Sjung med oss, mamma!” och givet målgruppen lades oundvikligen grunden för en hel nations uppfattning av melodi.

17. Gurli Maria Bergström, mera känd som Kai Gullmar. Skapare av örhängen som Swing it magistern, Med dig i mina armar och Jag har en liten melodi. Hon tog den tyska schlagerns ackord och gjorde till något som har en tydlig klang av något nordiskt.

18. Einár. (2002-2021) Den svenske rapparen och låtskrivaren Einár pratsjunger sina melodier på ett sätt som ligger förvånansvärt nära svenskt låt-spel på fiol. De består ofta, precis som i folkmusiken, av ett A- och B-tema där båda upprepas fyra eller åtta gånger. Om man bortser från musikinstrument och arrangemang med syntar och trummaskiner, och skriver ner endast de melodiska rörelserna, hittar man mycket stora likheter. Grundmelodierna i Jazz på svenska, Drömmen om Elin, Jojk och Einárs rap är utbytbara, och det som skiljer dem åt är arrangemangen mer än något annat. En besökande alien med total renons på referenser skulle höra detta direkt. Det svenska.

***

Fotnot: På listan över min musikkanon saknas exempelvis: Eva Dahlgren, Lill-Babs, Seinabo Sey, Tomas Ledin, Max Martin, Robyn, The Hives och Lasse Winnerbäck De har uppnått stor framgång, men deras musik hade kunnat uppstå i vilket annat västeuropeiskt land som helst.

Läs mer:

Lars Trägårdh: ”Sverige är fullständigt bisarrt”

Johan Norberg: Så blev jag rockmusiker

I skuggan av Evert – Ellinor Taube fick vara ”Lillan” hela livet