Grammis, var är kvinnorna som format popjournalistiken?

Allt oftare prisas musikjournalister vid de stora galorna. När Grammis snart går av stapeln letar Anna Charlotta Gunnarson efter kvinnliga legender som hyllats – och möts av en dyster påminnelse.

Jippie! Äntligen Grammisdags! Varje vår ser jag fram emot galan (i år den 29 april) som firar det forna årets främsta artister, låtskrivare och producenter. Varje vår blir jag också påmind om hur stockkonservativt manskodad branschen är. De gånger jag själv bevistat detta pampiga galej har jag placerats bredvid mäktiga musikjournalister som Lina Haskel, Karin Gunnarsson, Annika Forsberg, Linda Nordeman, Ika Johannesson, Agneta Karlsson, Christel Valsinger och Susan Myrdal. Tunga namn – som dock väger lätt om man jämför. För medan musikjournalistkillar år efter år kliver upp på scenen för att ta emot specialpriser åldras de kvinnliga kollegerna i skymundan.

Då och då blir jag tillfrågad om att vara med i musikexpertgrupper, typ styrelseuppdrag, juryer eller programråd. Ofta har producenten redan ringt en radda killar, men nu vill projektet också ha in min kompetens, med fokus på mångfald. När jag checkar vilka andra tjejer de kontaktat blir det tyst. Stressat ursäktar de sig med att de har letat, men inte kommit på någon, och eftersom de vore tacksamma för förslag tipsar jag om ett knippe brudar. Det blir då tyst igen, för de har ingen aning om vilka jag pratar om. Jag kunde lika gärna ha dragit namn på måfå ur Filipstads kommunfullmäktige.

När jag nu skildrar denna upprepade procedur fnissar en bekant: ”Vad fan? Söker de bara i sitt eget huvud, eller?” Först skrattar också jag. Sedan börjar jag fundera. För några år sedan skrev jag faktaboken Kvinnorna som formade pophistorien, om synliga och osynliga musikpionjärer. Men var uppmärksammas kvinnorna som formade popjournalistiken? Finns ens vår yrkesgrupp? Jag googlar ”svenska kvinnliga musikjournalister”. AI-översikten nämner sex personer, varav en inte varit aktiv på länge och en annan är avliden. Varför saknas aktuella kritiker som Tali da Silva och Sara Martinsson? På Wikipedia hittar jag kategorin ”Svenska musikjournalister” med 21 exempel, främst mer eller mindre namnkunniga män. Med betoning på mindre. 

Stockkonservativa murar är till för att rivas, men balans får vi varken via AI eller sökningar i våra egna huvuden.

Men nog bör mitt eget skrå ha uppmärksammat gruppens slit, ständigt i strukturell motvind, samtidigt som horder av ryggdunkande kalenderbitarbröder ölat i bastun och gett varandra jobb? Nope. Stora Journalistpriset har gått till tre musikbevakande män, ingen kvinnlig motsvarighet. Fast radiobranschen lär väl ändå ha hyllat tjejerna bakom musikprogrammen? Nog borde legendarer som Camilla Lundberg, Carolina Norén, Tina Mehrafzoon, Pia Kalischer, Annika Jankell och Liv Ungermark ha vunnit Guldörat för lång och trogen tjänst? Icke. Endast två kvinnliga förebilder har hållit tacktal för heders-/specialpris: Kersti Adams-Ray och Kerstin Behrendtz. Musikradiomännen är tre gånger fler. 

Grammisar i specialkategorierna utses direkt av branschen och premierar personer som gjort betydande insatser för svensk musik. Kul nog poängterar skivbolag och businessfolk allt oftare hur viktig journalistiken är; under 2020-talet har vartannat specialpris gått till en skribent eller programmakare. Allt som allt har musikjournalister vunnit Grammisar sju gånger. Allt som allt har kvinnliga musikjournalister vunnit Grammisar noll gånger. Stockkonservativa murar är till för att rivas, men balans får vi varken via AI eller sökningar i våra egna huvuden. Det är något vi människor skapar tillsammans för att vi gemensamt förstår vad det betyder att emellanåt kunna spegla sig i makthavare, idoler, jämbördiga. Kan hon så kan jag. Vem blir nästa hon? 

Fotnot: Sedan krönikan publicerades har Wikipediasidan om svenska journalister kompletterats med minst tio kvinnor. Det är uppenbarligen fler som tycker att det är viktigt att tjejers arbete synliggörs

Läs fler artiklar av Anna Charlotta Gunnarson:

Anna Charlotta Gunnarson: Berts bravader och tirader

Glöm Mello – här är festivalen med extra allt